josephineadelina: you're my wonderwall

Jag har nu i ett par dagar försökt fått något skrivet hit men det står ganska stilla. Jag ligger fortfarande i tusen bitar runt golvet och hittar inte de rätta bitarna för att bygga upp mig själv igen. Varje gång jag får en liten bas uppbyggd så kommer en vindpust och river ner allting igen. Jag står liksom på stället och kommer inte framåt. Allting har ändrats så snabbt och jag är rädd att jag inte kommer att hänga med. Jag orkar inte dölja mina tårar längre. Jag önskar att jag kunde gråta bort allt som tar så helvetes jävla ont. Vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar måste jag inte fake a smile och vissa dagar äter eller sover jag inte. Vissa dagar vill jag bara ge upp. Det finns dagar då jag kryper in i kroppen och gömmer mig. Vill inte komma ut. Det känns som om känslorna och paniken har tagit över i mitt liv. Och jag vet inte hur jag skall ta mig ut. Jag tänker på Honom hela tiden. Jag försöker stänga ut det, men det är så svårt. Jag är inte stark nog. Minnen svirvlar runt i huvudet och jag kan inte stänga av. Det kräver all styrka jag har i kroppen för att jag inte skall skriva till Honom då minnena gör sig påminda. Jag drömde också att Han kom tillbaka till mig, oj hur jag önskar att det skulle vara sant.

I still go to bed every night wondering how it would feel to have Him here with me.